Livsfaser
Vi människor går igenom olika livsfaser. Övergången från en livsfas till nästa innebär en tid av omvärderingar, ibland av kaos och förvirring. Detta är bra och viktigt. Det är så man mognar som människa. Men det är även i dessa övergångar man riskerar att stagnera. Man riskerar att släpa med sig vanor och värderingar från den gamla fasen in i den nya och tappar då lätt kraft – man kommer ur fas med sig själv och andra. Då stagnerar man.
Så länge vi människor har varit kulturvarelser har vi därför gestaltat dessa övergångar genom olika typer av passageriter.
Seder och bruk förändras genom tiderna. Inte bara individen, utan även den kulturgemenskap hon formas av, är levande och genomgår livsfaser. De hävdvunna trossamfunden har länge byggt på ett kollektiv av individer som haft samma tro. Nu förändras vår kultur, byter livsfas och blir mer individinriktad, och då förlorar de gamla passageriternas gestalt sakta men säkert sin relevans och riskerar att börja motverka snarare än främja sitt syfte. De rituella former som inte kan anpassa sig förytligas och fossileras, blir otidsenliga. Hävdvunna trossamfund får då svårt att följa med i sin kulturs förändringar och förändrade rituella behov. De har ju ett ansvar gentemot sin historia och hamnar därför i konflikt med tiden.
Individen upplever allt oftare att hon måste inlåta sig på en inre, andlig kompromiss för att anpassa sin själ till en traditionell passagerit. Följden av att lyckas med detta blir en stämning av stelt och en smula tråkigt gravallvar och följden av att misslyckas med kompromissen blir i stället lätt en farsartad och generad uppsluppenhet. Eller värre: dold ironi där vördnad och värme vore på sin plats. Sådant är illa. Ritualen hjälper då inte till att samstämma själen med anden utan befäster tvärtom bristen på kontakt – man hamnar genom en sådan ritual ännu längre ur fas både med sig själv och med varandra. Uppgiften blir då att gestalta ritualer som både förnyar och hedrar kulturarvet.
Där är vi nu.
0158 129 30