Fråga: Hur går en likvaka till och varför gör man det? Och kan ni hjälpa till med att göra något under denna tid?
Svar: Denna gamla tradition har överlevt i vissa religiösa kretsar samt i den antroposofiska kulturen. När någon dör lämnar man inte in kroppen till ett bårhus eller till kremering direkt utan vakar vid liket i tre dygn först. Man turas om så att det alltid sitter någon vid kroppen; helst någon anhörig till den döde. Under denna tid läser man ur religiösa urkunder som evangelierna eller Tibetanska dödsboken eller, i antroposofiska kretsar, ur den forskning av Rudolf Steiner som beskriver själens tillvaro efter döden. Kan man så talar man ur sig själv och sin egen mest positiva och inspirerande förståelse om vad själen har att vänta efter döden. Tanken är att själen fortfarande är i närheten av kroppen under de första dygnen och att själen i sitt nya och ovana tillstånd är tacksam för tankar som gör det lättare för den att orientera sig.
Ursprunget till denna tradition kan ha varit att man innan jordfästning eller kremering vill försäkra sig om att den avlidne inte är skendöd och därför väntar och ser några dygn. Plus att man med böner och ritualer kan vilja göra underverk och väcka en saknad vän till liv igen som Jesus efter tre dagar väckte Lasarus enligt skriften.
I gamla tiders tempelinvigningar lär denna typ av tilldragelse ha varit praxis. Efter en komaliknande dvala, en skendödhet där initiandens kropp noga övervakas av människor som vet hur man håller krafterna närvarande väcktes initianden till liv igen och fick av erfarna invigda hjälp att sedan införliva sina utomkroppsliga erfarenheter. På så sätt blev han själv en invigd och fick ett nytt namn; ett ”nominum mysticum” eller mysterienamn. Ja, enligt Steiner är evangelisten Johannes – ”lärjungen som Jesus älskade” – i själva verket den av Jesus själv invigde Lasarus!
Det må vara hur det vill med den saken; idag praktiseras likvaka i allmänhet varken för att kontrollera skendödhet eller för att återuppväcka initiander. Likvakan idag har två funktioner; dels att hjälpa nära och kära att bearbeta förlusten av en älskad vän på jorden, dels att hjälpa den avlidne att komma vidare på sin väg in i andens sfär. På den antroposofiska Vidarkliniken finns till och med ett särskilt kapell, en krypta, för likvaka och därtill hörande ceremonier.
Vi på Passageriter har, för övrigt just i samverkan med en nära vän som dog på Vidarkliniken, utvecklat stommen till en övergångsrit för detta ändamål. Den utförs under dygnets övergångstider, alltså vid gryning och skymning, under de dygn likvakan varar och den utförs i närvaron av den öppna kistan. Idealet är att sju sådana övergångar passerar innan begravningen och att riten får växa och djupna successivt allteftersom vakandet och kanske även den avlidnes själ gör det. Det har visat sig vara en stor hjälp för samtliga berörda att komma vidare.
Vid den sjunde och sista vakritualen läggs locket på kistan. På så sätt kan även känsligare och mer kritiskt sinnade personer delta i själva begravningsceremonin. Ofta är det lämpligt att ha en ganska konventionell och neutral begravningsceremoni så att många anhöriga och vänner känner sig välkomna även om de har olika eller inga uppfattningar i andliga frågor. De som vill ha något djupare och intimare kan då närvara vid en eller flera av ritualerna under själva likvakan.
0158 129 30