SIGHÄNGNINGEN – Att finna Sig i sig.
En urnordisk ritual med rötter i Asgård...
Jag vet, att jag hängde
i vindomsusat träd
i nio nätters tid,
stungen med spjut
given åt Oden,
jag själv åt mig själv;
högt i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
Ur Eddan
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
"Sju jag" är en familj. Ett barn, ett föräldrapar – det blir tre.
Plus föräldrarnas föräldrar, det blir fyra till. Sammanlagt sju, alltså.
Mamma, pappa, barn plus mormor och morfar och farmor och farfar.
Sju "jag". En familj. På ryska heter familj Semia. Sem ia. Betyder "sju jag"!
Och sedan det svenska ordet "sämja".
Där sämja råder finns ett "vi".
Ett "vi" är ett gammalt ord för en vigd ort, en kraftplats där man blotar,
det vill säga utför heliga, helande handlingar.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Vi var sju jag. Min 18-årige son Leon. Min 26-årige fosterson (med filmkamera) Jasper. En gammal vän och kollega, Kefas. Hans teaterelev Eva. En ordensbroder, Henrik. Min älskade First Lady, Emma.
Och jag, då.
Det blir sju.
I sämja.
.
.
.
Vi började i templet. Hovet. Vi höll hov, kan man säga. Jag berättade om de mytiska klangbottnarna vi, ofta omedvetet, lever i. De medvetna berättelserna är saker som Matrix och Sagan om Ringen. Och kanske Harry Potter.
.
Men under denna yta, djupt ner i vår kulturella mylla, ligger korsets mysterium, det kommer man inte runt. Under detta ligger trädets. Världsträdet, i vilken Oden lät hänga Sig...
.
.
.
.
Den skytiske schamanprästhövdingen Sig, som på 100-talet kom hit med sina vänner från "Asgård", dvs Asien, dvs nuvarande Ukrainas svartahavskust. Asarnas gård, dvs garderade, gärdade område. Asarna. Som axlade sitt åskledarskap genom våldsamma initiationer och kanaliserade himmelsk eld från Mälardalen där de slog sig ner. Gjorde Sig hemma. Sig byggde Sig ett tun. Sedermera Sigtuna, dagens Fornsigtuna. Där Sig offrade Sig genom att låta hänga Sig "i nio nätters tid i vindomsusad ask", som det står i Eddan. Där han offrade hälften av sin insiktsförmåga ("ena ögat") för förmågan att behålla och förmedla vad han inser (runornas konst) i Subspace, dvs det själens djupa schakt som kallas Mimers brunn. På vars botten allt blir till. Även en själv. Kontinuerligt. Inte helt olikt sin föregångare i det förlovade landet mellan Ur i Babylon och pyramiderna i Gize. Kanske rentav i hans anda.
.
.
.
.
.
.
Nå. Vi åkte till Galgbacken vid Källan. Vi tog med oss innerligheten, det gemensamma uppsåtet och de sju riktningarna dit.
.
.
.
.
.
.
Dagens tordön slutade och ersattes med eftermiddagssol och skingrande stackmoln mot azurblå himmel. Två polska grabbar tältade i närheten, jag sa att vi skulle göra en ritual och bad dem hålla sig undan. Det gjorde de gärna. Så tåga upp för backen. Packa upp saker. Göra i ordning platsen.
.
.
.
.
.
.
Elden i söder. Rökelsekrukan och spjutet i öst. Den bautastora gonggongen i väst och trumman i norr. Hängtallen i mitten, lite mot norr till. Ingen kamera förrän skyddsringarna är slagna med vatten, salt och aska, krafterna inropade och alla helt bottnade i sina uppgifter. Mina söner saknar ritualvana men finner sig snabbt i det hela.
Jag sätter mig under tallen. Eva låter gongens vind sjunga fram rummet. Kefas låter bärnsten och myrra ryka, sedan enbär och virak. Spjuten – fyra skarpslipade stålpinnar – fram, Emma får in dem smidigt med lite hjälp av Henrik.
.
.
.
.
.
.
Trekantsslipningen fungerade! Det sticker till och fortsätter att sticka när staven likt en mullvad gräver sig fram under huden och letar sig ut någon tum längre bort. Smärtan krusar tungroten och jag smälter den till ljus i lungorna.
.
.
.
.
.
.
Tre till stavar, sedan är det klart. Kefas hjälper till att få fast linorna i stavarna, sedan ställer jag mig på stubben. Leon, Kefas och Henrik drar i repet allt eftersom.
.
.
.
.
.
.
Emma håller pulsen med trumman, Eva klubbar gongen på var fjärde slag. Hjärta och andning, värme och svalka. Mäktiga klanger, stort klangrum.
Rök. Eld. Smärta. Sämja. Repen sträcks. Jasper filmar men jag har lyckligtvis annat att tänka på. Rygghuden sträcks.
.
.
.
.
.
.
En ny typ av smärta. Jag står och vänjer mig ett tag, ser till att jag bottnar i den, sedan fortsätter det. Jag står på tå, allt mer av vikten hänger i huden. Det känns på något sätt i sin ordning. Emma står under mig, jag känner hennes närvarokraft, hon är ren bön, ren magi. Jag lyfter, dinglar... famlar lite efter hennes hand men hon ignorerar det. Det är bra. Hon är inte blödig. Jag ger ett tecken till grabbarna och de halar rep, jag fortsätter uppåt, meter efter meter in i tallkronan.
.
.
.
.
.
.
Hissas rakt upp. Ingen svindel. Ingenting. En lätt oro för linornas och stavarnas tekniska pålitlighet kommer och går, annars inget alls.
Marken har försvunnit under mina fötter och jag har fria händer. Jasper vältrar undan stubben så jag har fri mark under mig. Det känns bra men jag är samtidigt märkvärdigt likgiltig för att vara så öppen.
.
.
.
.
.
.
Det stramar i huden under bröstkorgen men smärtar inte direkt. Eller det finns annat som smärtar mer, så det gör inget. Det är mer av en ovan förnimmelse. Jag vänjer mig och det smälter bort. Rökelsedofterna, eldens os, gong- och trumpuls, en stor bronslur vars klang sveper genom rummet som en uråldrig blåval, den nysköljda luften och de klara färgerna... allt sköljer genom mitt väsen och jag blir som luften... intrycken tar ut varandra på det mest harmoniska sätt tills... tills ingenting är kvar.
Jag känner mig som en kattunge som lyfts i nackskinnet. Gillar läget. Fattar saker. Utan ord. Bara fattar. Ser Eva i ögonen. Länge. Utan emotioner. Ser Emma i ögonen. Länge. Utan emotioner. Bara ser.
.
.
.
.
.
.
Ser ut i vidderna. Ser in i djupen. Faller av att jag stiger. Svävar viktlös på andra sidan smärtan och är varken hög eller låg... eller bådadera samtidigt. Är en del av sämjan men ändå ovanför. Över allt. Under tiden. Liv och tid och själ och rum smälter samman. Vinden och solen. Allt bara pågår. Men jag är över allt, under tiden.
Leon ristade mig lite lätt med spjutet i höger sida.
Ett lite äldre par med hund dyker oväntat upp. Mig kunde det kvitta där jag hänger, jag ser mannen i ögonen utan att röra en fiber i själ eller kropp. Men min håg välkomnar honom. Jag märker att han faktiskt förstår. Han nickar i respekt och blir kvar en stund. Hans kvinna gick därifrån med hunden.
Det är lite kallt, jag har ingen impuls att hålla mig i rörelse, vill bara hänga. Ber Leon att gå ner till bilen och hämta manteln som jag glömde och säga åt polackerna att de kan komma upp om de vill. Jag märker ju att det inte gör något, inget kan störa mig nu.
.
.
.
.
.
.
Förutom tanken på linans och stavarnas hållbarhet men den tanken pixlar bort allt mer. Klangrummet, trummans puls och gongens andning och lurens sjudande svep håller mig uppe, håller mig innesluten.
När mannen gått berättar Leon vad han sa till honom: han kände igen mig från en dansturné jag gjorde för några år sedan med en kvinna, i sörmländska kyrkor. Vi reciterade och agerade den glödande Höga Visan ur GT och jag var klädd i samma höftskynke som nu. Och mannen sjunger i kören som var med oss. Lustigt. Han måste tro att jag alltid går klädd såhär...
Polackerna var upprymt andäktiga.
Efter en timme börjar det räcka. Det är lite jobbigt för ryggslutet att inte ha stöd underifrån, magmusklerna spänner för att dra upp bäckenet. Det skulle gärna kunna få fortsätta men det känns färdigt för den här gången. Jag ger ett litet tecken och karlarna firar ner mig.
Jorden under fötterna. Tyngden och nåden. Himlavalvets höjd. Kvinnorna pruttar ut lite luft ur huden på mig och torkar bort en liten droppe blod ur ett av de åtta hålen.
.
.
.
.
.
.
För övrigt blödde det inte alls. Jag drar upp dolken och tackar krafterna i alla väderstreck samt Allfadern i höjderna och Urmodern i djupen. Av själ och hjärta!
.
.
.
.
.
.
Sämjan samlas i ring. Enbär ryker i mitten, genomströmmar oss alla. Vi fattar varandras händer i tyst samförstånd. Vi har synliggjort platsen och vårt uppsåt. Ett vi har blivit till. Blivit av. Man är Sig själv. Detta kan inte sägas i första, inte ens i andra person. Det passar Sig inte och är således grammatiskt omöjligt.
.
.
.
.
.
.
När vi hade stängt rummet och börjat packa ihop sakerna vågade polackerna fram för att tacka. De var tagna och berörda. Skulle ta denna "good energy" med Sig hem till Polen, sa de.
Det gör de nog.
Väl tillbaka i templet avslutade vi värdigt såsom vi hade börjat. Vi höll hov. Leon frågade om smärtan och jag berättade. Jag frågade Jasper om det kändes olustigt med filmkameran, och om någon annan stördes av det. Eva hade visst gjort det, ingen annan. Men hon hade kommit över det. Jasper hade märkt det. Jag berättade om vikten av att förena djupast möjliga esoterik med vidast möjliga offentlighet (möjliga, märk väl!). Och jag berättade om offret till Sig, att han fick plikta med halva synförmågan för förmågan att bibehålla det upplevda och kunna förmedla det till andra. Jasper reflekterade att det ju var just det han själv hade gjort i och med kameran. Bokstavligen offrat ena ögat för meddelbarhetens skull. Vi log alla tyst och nickade. Sedan avslutade vi och Emma stängde hovet som seden är hos oss.
Så var det.
.
.
.
0158 129 30