Passageriter och de sju sakramenten

Övergångsriter har funnits så länge det har funnits mänsklig kultur. I olika kulturer finner vi olika riter för livets övergångar från födelse till död. Våra kristna traditioner har utformats för att kunna hedra – och dölja! – de förkristna traditioner som fanns här innan kristendomen kom hit. Man lade kristna högtider där de gamla högtiderna hade legat (vårt ord "jul" för midvinterfirandet är ett förkristet ord som överlevt) och man byggde kristna kyrkor ovanpå de gamla kultplatserna. Många av våra ortsnamn vittnar om dessa ting.

Rytmer och liv för jorden och människan

Man skiljer mellan årstidsbundna riter och passageriter. De årstidsbundna riterna är till för att stegra vår kollektiva uppmärksamhet inför de kosmiska rytmer som gör människans liv på jorden möjligt, exempelvis vår- och höstdagjämning, sommar- och midvintersolstånd, ny- och fullmåne men även för oss mindre uppenbara rytmer. Passageriterna är till för att stegra vår individuella uppmärksamhet inför de rytmer som gör tillvaron i en människokropp möjlig, exempelvis tandömnsning, könsmognad, föräldraskap och ålderdom. Livsfaserna är lika verkliga och verksamma som årets faser. Alla livsfaser medför unika möjligheter till varseblivning och handling. Livet utspelar sig genom rytmer och cykler. Vi lever med jorden i en ettårsrytm: årskretsloppet med sina fyra årstider. Med oss själva lever vi i en treårsrytm. Det är årskretsloppet som vi upplever i själ, sinne och håg. Och vi lever med våra kroppar i en sjuårsrytm. Sju år tar det för kroppen att byta ut all sin fysiska substans. Vid 21 sammanfaller treårsrytmen och sjuårsrytmen för första gången (3x7=21) och vi blir myndiga i moralisk mening: Vi blir fullt ut ansvariga för våra ord och handlingar.

Makt, plikt och tukt

För att kunna grensla denna makt och axla denna plikt måste vi i viss mån lära oss att älska den tukt, den självdisciplin, som krävs. Kraften att hålla sig tillbaka. Modet att träda fram. Det är där passageriterna kommer in i bilden. Eftersom vi idag har så otydliga passageriter har vi också problem med makt, plikt och tukt. Vi rentav ryser inför dessa ord! Men om vi inte tar dessa kärva storheter i anspråk så kommer vi att missbruka dem. Som elden. Som friheten. Som allt det där som gör oss till människor.

Att växa upp utan tydliga och positiva markeringar vid livets skiften och övergångar skapar osäkerhet och förvirring. Ungdomar skapar sina egna riter, ofta okloka och destruktiva eftersom de saknar förebilder som väcker deras respekt. Det hör till den tid vi lever i. Det kommer inte alltid att kunna vara så och det har inte alltid varit så. Vår kultur genomgår själv en livskris, en övergång.

I vetenskapen kallas det paradigmskifte. Det sker med jämna mellanrum.

Innerlighet och vördnad

En såpass genomgripande övergång som den vi nu står inne i skedde för tusen år sedan, vid Nordens formella kristnande. Den kristna impulsen gick inte bara ut på att förslava anden och försvaga själen som många vill göra gällande. Den gick framför allt ut på att väcka ett nytt rum i själen, ett rum för vördnad och innerlighet. Vi har mognat som folk genom Kristus liksom vi en gång mognade genom Oden. Och just därför är det nu dags att ömsa skinn – det är inget okristet med det. Vi har tagit upp det väsentliga ur den kristna impulsen precis som vi tog upp det väsentliga ur den forna seden. Vi söker nu, som ett sätt att hedra både den hedniska och den kristna kulturskatt vi ärvt, efter sannare och mer aktuella uttryck för vårt förhållande till den andliga dimensionen. Detta behöver varken vara okristet eller ohedniskt. Framför allt är det inte omänskligt.

I dessa fördjupningsartiklar ska vi försöka få en känsla och en aning om vad den kristna impulsen har för rötter, oavsett dess stundom brutala och okänsliga framfart i historien. För att anlita våra tjänster är det på inga vis nödvändigt att förstå eller hålla med om allt som sägs i dessa fördjupningar. Men det vore fel av oss att inte visa en glimt av detta djupare perspektiv för den som intresserar sig för sådant.

Alltså:

De sju sakramenten blir passageriter

De förkristna passageriterna, som kunde vara tämligen dramatiska, ersattes av missionärerna med de så kallade sju sakramenten. Men dessa sju sakrament var ursprungligen inga vanliga passageriter mellan livets naturliga faser – de var sju stadier i en urgammal initiationsprocess. När kristendomen var ung och mångfaldig så iscensatte man dessa sakrament, dessa magiska förvandlingsakter, på mer eller mindre reellt verksamma sätt. Dessa ursakrament var inte mindre dramatiska än de initiationsprocesser man utförde i andra kulturer, till exempel här i Norden.

När intriger, politik och andra faktorer enat och organiserat den kristna impulsen till en någorlunda homogen folkreligion, ett trossystem och – inte minst – en politisk faktor förlorade ursakramenten sin mening. De var helt enkelt för farliga. Oförberedda människor for illa av dem. De många grupper som hade kunskap om initiationens principer utrotades eller tynade bort och man ändrade denna praxis. De reellt verksamma sakramenten ersattes med de symboliska handlingar vi nu känner till som de kristna sakramenten.

Ordet sakrament betyder helig, andligt helande handling, en handling som inlemmar oss i helheten.

Den kristna traditionen, som alltså bygger på många, mycket äldre traditioner, räknar med sju grundsakrament. Dessa började man alltså tillämpa på sju urbildliga livssituationer som var och en kan få kraft och stöd av riter om de gestaltas på ett relevant sätt. Dessa sju ursakrament hänger ihop med varandra som organ i en organism och motsvarar potentiella mognadsfaser i människans själsliga organism. De sju sakramenten kallas i allmänhet för:

dop, konfirmation, bikt, kommunion, vigsel, prästvigning och smörjelse.

Med dop menades ursprungligen alltså inte det så kallade barndopet och med konfirmation menades inte den könsmognadsrit som går under detta namn. Alla sju sakramenten, i denna mening, var – och är – angelägenheter för den vuxna, andligt strävande människan som själv väljer sina vägar. För barn hade man andra riter.

Den romerska kristendomen har omgestaltat sakramenten och låtit dem gälla hela befolkningar, inte bara individer som själv söker dem. Det är naturligtvis vanskligt. Som vi har sett var det historiskt nödvändigt men det har givetvis fört med sig ett förytligande och förlamande av de sakramentala handlingarna och givit dem andra innebörder än de ursprungliga. Ursprungligen hängde sakramenten ihop med varandra och med människan på ett alldeles bestämt sätt.

Sakramenten och människans själsliga sinnen

För att förstå hur sakramenten ursprungligen hängde ihop med varandra och med människan så ska vi ta en närmare titt på människan själv. Hur hänger en människa ihop – med sig själv och med den mångdimensionella värld hon lever i? Hur är vi känslomässigt förankrade med oss själva och med världen?

Som själslig varelse i en fysisk kropp har vi tre grundläggande känsloförankringar. Den ena är känslans instinktiva förankring i kroppen, sinnevärlden och naturlagarna, vi kan kalla det att vara välgrundad; att ha en sund rot.

Den andra är den intuitiva känsloförankringen i det andliga, ideella, med sinnet för det eviga oavsett vår person. Har man ett sådant sinne aktiverat kallas det med den moderna datametaforiken att man är "uppkopplad". I andra sammanhang talar man om att vara inspirerad. Detta är att ha en öppen krona.

Den tredje och i alla avseenden centrala känsloförankringen är den man har med sig själv – vi kallar det att vara sansad, eller centrerad. Att vara närvarande här och nu, att ha kontakt med sitt hjärta.

Rot, krona och hjärta är alltså våra tre grundläggande känsloförankringar. Genom dem kan vi vara mer eller mindre välgrundade, inspirerade och centrerade.

Men vi är inte bara kännande varelser. Vi är även reflekterande och agerande. Både reflekterandet och agerandet har en omedveten och en medveten aspekt. Skulle vi behöva vara medvetna om alla ställningstaganden vi dagligen gör så skulle vi förlamas av mental överbelastning. Det mesta gör vi automatiskt, så att säga med magen. Bara det allra viktigaste reflekterar vi medvetet över och då sker det saker under pannbenet. När vi plötsligt inser något kan det liksom skina upp som av en pannlampa. I pannan sitter alltså ett själsligt organ för självmedveten reflektion och i magen sitter det ett själsligt organ för direkt, omedvetet övervägande reflektion. Bollsinnet sitter till exempel snarare i magen än i pannan.

Såsom känslan har sina själsliga organ i rot, krona och hjärta och tanken har sina själsliga organ i panna och mage, så har viljan sina själsliga organ i hals och kön. För att vi ska kunna skrida från insikt till handling måste vi fatta ett beslut. Vi måste komma överens med oss själva om att vi vill detta agerande. Vilja och handling är alltså inte riktigt samma sak även om all överlagd handling förutsätter vilja.

Här gäller samma sak som för tänkandet: det mesta sköter vi omedvetet. Tänk till exempel på gången. Man går, vandrar, promenerar, dansar, springer osv. Varje rörelse är en handling och varje handling kräver ett beslut, kräver att man vill den. Annars är handlingarna spastiska och egentligen inga handlingar utan reflexer. Centrum för dessa omedvetna beslut, den autonoma viljan, är där benen möts mellan höfterna: i trakten av könet. De sexuella drifterna styrs ju även de av omedveten vilja.

Men för att vi ska vara herre över oss själva, och över det vi befattar oss med, måste viljan bli mer överlagd och medveten. När vi talar och lyssnar aktivt agerar vi ur sådan vilja. Denna vilja har sitt själsliga centrum i struphuvudet. Därifrån utgår den utstrålning som till exempel avgör hur människor kommer att lyssna när vi talar och tala när vi lyssnar. Och självfallet omvänt: hur vi lyssnar när någon talar och hur vi talar när någon lyssnar.

Själens sinnesorgan

Dessa organ för våra själsliga krafter är kända sedan gammalt. I en rosenkreutzisk illustration från 1600-talet framställs de med planeternas symboler på människokroppen; det mikrokosmiska solsystemets planeter. Därigenom har man velat uttrycka deras kvalitativa samklang med vårt solsystems synliga himlakroppar. Där motsvarar exempelvis hjärtat solen och hjässan Saturnus.

I indiska yogatraditioner brukar de kallas chakras (hjul) eller lotusblommor. De är som hjul såtillvida att de börjar rotera när de aktiveras och de är som lotusblommor – eller näckrosor – på så sätt att de har blomblad som öppnar sig under inflytande av andens varma solljus när den väl har kommit upp ur livets vatten och in i själens luft.

Den fysiska kroppen är nämligen genomsyrad och omgiven av ett kraftfält som liknar det elektromagnetiska men som består av flödande livskraft – ett eteriskt livets vatten. Detta fält är i sin tur genomstrålat och omgivet av ett rent psyksikt kraftfält, den så kallade auran eller människans själsliga utstrålning. Detta fält är den atmosfär man omger sig med och det är i den "luften" som de själsliga organen blommar under andens solartade inflytande.

Sju huvudsakliga kraftansamlingar har vi alltså i vår aura – roten som förbinder oss med jorden och naturen, kronan som förbinder oss med kosmos och anden samt hjärtat som förbinder oss med det egna jaget och medmänniskorna. Mellan krona och hjärta har vi den medvetna tankens ort vid pannan och den medvetna viljans ort vid strupen. Mellan hjärta och rot – svanskotans osynliga fortsättning neråt – har vi den omedvetna tanken i magtrakten och den omedvetna viljan i trakten av könet.

Hur förhåller sig alltså dessa sju orter i människans organism till de sju ursakramenten?

Den universella kyrkan och dess sakrament

Såsom de sju blomlika orterna i människans utstrålning är enskilda organ i en helhetlig organism, så är de sju ursakramenten "organ" i den kollektiva organism, den levande gemenskap, som kallas ecclesia eller kyrkan. Då menas den universella "kyrkan" som omfattar alla människor, oavsett ras, kön och ålder, som känner igen varandra genom att de älskar varandra. Alltså inte "älskar" i sentimental, personlig mening utan älskar i essentiell mening; att de är lika verkliga för varandra som för sig själva. De förstår varandra såsom de förstår sig själva, ställer upp för varandra såsom de ställer upp för sig själva, fastän de kan ha olika åsikter och värderingar. Det de delar, och som gör denna skillnad, är inte gemensamma värderingar utan en bestämd inre erfarenhet som de alla har gememsamt i olika grad.

Denna gemenskap har en speciell relation till människans uppgift på jorden, uppgiften att hålla balansen mellan kosmiska och jordiska krafter i sig själva och att låta de kosmiska krafterna flöda in i det jordiska genom sitt eget jag och samtidigt synliggöra det jordiska i kosmos. Vi kan kalla essensen av det jordiska för Urmodern och essensen av det kosmiska för Allfadern. Människan representerar mötet dem emellan; människoanden är Sonen och människosjälen är Dottern.

Genom att vi historiskt har hamnat ur fas med oss själva och vår uppgift har Urmodern och Allfadern hamnat ur fas med varandra. Sakramenten är de organ med vars hjälp vi kommer i fas igen, och levandegör, förverkligar Barnet inom oss. Sakramenten är världssjälens organ i mänskligheten. Ingen jordisk organisation kan representera denna gemenskap; den finns överallt och visar sig där man minst anar det.

Officiellt praktiseras inte ursakramenten. Men eftersom de får sin kraft från högre ort och motsvarar människoandens mognadsförlopp så sker de än idag och kommer alltid att ske i en eller annan form.

Som yttre tilldragelse kan ursakramenten alltså se ut på många olika sätt även om de bygger på samma principer. Vi går nu igenom dem steg för steg, inte som yttre procedurer utan skissartat som principiella, urbildliga förlopp med en specifik verkan i den mänskliga kroppsligheten, själen och andligheten. Vi talar alltså om sakramenten som initiationsväg.

Vi börjar med att ta en titt på det första i denna serie av initiatoriska processer; på dopet.

Last modified: 2006-07-15