Fjärde fasen: Kommunionen
Förutsatt att de tre föregående sakramenten har satt igång de nödvändiga processerna i en människa så kan hon nu öppna sig för att låta den moderliga värmen stiga upp och omsluta och genomströmma ljuset, det faderliga ljuset genomstråla och befrukta värmen. Detta utspelar sig i hjärteroten, i det eteriska hjärtats rum. Det lägre i mig kommer i fas med det högre.
Det inre barnet får liv. Inte det barnsliga – men det inre barnet, det rena och oskuldsfulla – blir hörbart för medvetandet och det hörs om kejsaren har nya kläder eller inga kläder. Sammanhangsmedvetandet blir samvetande och samvetandet blir samvete. Och samvetet i denna mening berättar inte bara om en själv utan även om världen omkring oss, om sammanhangen vi lever i. Och dessa sammanhang är gåtfulla och subtila, sättet vi människor hänger samman med varandra och med händelser. Det kan vara människor och händelser i ens omedelbara närhet men det kan också vara skenbart avlägsna i både tid och rum. Även framtida händelser och människor spelar in - det hör till de gåtfullheter som blir realiteter för det inre barnet, för det väckta samvetet.
Kommunionen är den fullbordade kommunikationen, det är en konception mellan Urmodern och Allfadern i människans hjärta. Denna hieros gammos, denna den gudomliga könsaktens extas, leder till en befruktning, ett havandeskap och en födelse - det inre barnets födelse i hjärtat. Kommunionen är en minst lika intensiv och omskakande process som de föregående sakramenten. Att bli "såsom ett barn" påverkar livet.
Barnet ljuger inte, förställer sig inte, sårar inte men drar sig inte för saninngen. Barnet vet att allt är som det ska vara och klagar inte. Barnet säger som det är till den som vill lyssna. Barnet är sårbart och samtidigt oantastligt.
Kommunionen som sakramental process är lika fjärran från kyrkornas nattvardsritual som dopet. Processen kan sättas igång på olika sätt men har till följd att du liksom imploderar och finner dig som ett foster inuti ditt eget hjärta. När detta är på väg att ske så bävar man i sina grundvalar. Alla känslor som aktualiserats under de föregående sakramenten dyker nu upp på nytt. Dopets dödsångest. Konfirmationens ovärdighetskänslor. Biktens vanmakt. Så börjar identifikationen med det inre barnet. När man har tillåtit processen att ha sin gång så är det ingen återvändo. Man blir ett litet embryo med ett stort medvetande - ett foster i sitt eget hjärta. Sedan växer man gradvis ut men fortsätter att vara i hjärtat, som alltså spänns ut som en fosterhinna, som en andra hud, ett varmt, eteriskt hölje som gör en hjärtlig ända ut i handens beröring.
Från och med detta sakrament går processen till på ett helt annat sätt. De tre första sakramenten kan man inte iscensätta ur eget initiativ. Sakramentalt, magiskt, blir det visserligen först i den mån initiativet besvaras av människan men själva initiativet kommer från ovan. En osynlig hand leder en. Kommunionen förutsätter visserligen en andlig ledning men denna ledning är nu inte längre osynlig. Initiativet kommer från ovan men besvaras medvetet. Har du inte genomgått de första tre sakramenten så saknar du organ för att uppfatta detta initiativ. Impulsen till kommunionen kommer till dig när du bedöms som mogen för det, inte förr, men det sker inte utan att du svarar an. Liksom i kärleken avgör inte du när tiden är inne men liksom i kärleken är villigheten, ansvaret, avgörande för fortsättningen.
När och hur kommunionen gestaltar sig är alltså inte upp till dig. Men du kommer att kunna märka vad som gäller när det är dags. Och du kommer att märka på vilken nivå den utspelar sig. Det kan röra sig om en rent mental upplevelse av enhet, essens till essens, atma till brahma, människa till gud. Men kommunionen kan gå djupare in och ta med sig själsliga, eteriska eller rentav fysiska aspekter av dig. Det rör sig i samtliga fall om ett uppgående, en förening som leder till en implosion. Implosionen kan vara av sexuell, orgasmisk natur eller den kan vara av en rent andlig art eller något däremellan men den har sitt centrum i hjärtat, inte i könet eller i huvudet. Även om både kön och huvud omfattas av implosionen så har den sitt centrum i hjärtat.
När hjärtat har befruktats genom denna process blir känslan objektiv. Man kan känna sig in i ting, processer och väsen på ett sätt som leder till kännedom och kunnande. Ur sådan kännedom - och endast ur sådan kännedom - kan man utröna om det ligger i ens öde att gå ytterligare ett steg, nämligen till det tillstånd som följer av att man viger sig till något.
0158 129 30